126
konstitution lyckligtvis var så stark, att det ej ens skulle behövas, att, som i de flesta andra fall, ge honom en ny dosis av det kraftiga medikamentet. Richard själv tycktes vara av samma tanke; ty sedan han satt sig upp och gnuggat sig i ögonen, frågade han de Vaux, huru mycket penningar det för närvarande fanns i den kungliga skatten.
De Vaux kunde ej precis säga honom beloppet.
»Det gör ingenting», sade Richard; »må det vara mer eller mindre, så giv alltsammans åt denne lärde läkare, vilken, som jag hoppas, återställt mig till korsets tjänst. Om där är mindre än tusen byzantiner, så låt honom få juveler för att fylla summan.»
»Jag säljer ej den vishet, varmed Allah begåvat mig», svarade den arabiske läkaren, »och vet, store furste, att det gudomliga läkemedel, ni intagit, skulle förlora sin verkan i mina ovärdiga händer, om jag utbytte det, vare sig mot guld eller diamanter.»
»Han avslår en belöning!» sade de Vaux för sig själv. »Detta är utomordentligare, än att han är hundra år gammal.»
»Thomas de Vaux», sade Richard, »du känner ej något annat mod än krigarens, ingen annan dygd än den, som övas i ridderskapet. — Jag säger dig, att denne mor i sin självständighet kan framställas som ett efterdöme för dem, vilka anse sig som blomman av ridderskapet.»
»Det är en tillräcklig belöning för mig», sade moren, i det han lade sina armar i kors över bröstet och bibehöll en på en gång vördnadsfull och värdig ställning, »att en så stor konung som Melek Ric sålunda talar om sin tjänare. — Men låt mig nu bedja er, att ånyo lägga er till vila på er säng; ty ehuru jag ej tror, att ni behöver någon förnyad dosis av den gudomliga drycken, kan ni likväl skada er genom någon alltför tidig ansträngning, innan ni fullkomligt återhämtat krafterna.»
»Jag måste väl lyda dig, Hakim», sade konungen; »men tro mig, mitt bröst kännes så fritt från den förtärande eld, som i så många dagar förhärjat det, att jag ej frågar efter, huru snart jag utsätter det för en käck karls lans. — Men hör! Vad betyda dessa skrik och denna musik där borta i lägret? Gå, Thomas de Vaux, och hör efter vad det är.»
»Del är ärkehertig Leopold», sade de Vaux, som återkom efter en minuts frånvaro; »han går med sina dryckesbröder i något slags procession genom lägret.»
