Sida:Talismanen 1916.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

150

med hennes djupa deltagande för den skotske riddaren, samt nödvändigheten av en skyndsam förklaring, kanske kommo henne att glömma, att hennes hår var mera utslaget och hennes person mindre sorgfälligt betäckt, än som var brukligt bland högborna jungfrur i ett tidevarv, som likväl, på det hela taget, ej var den sedesammaste eller mest grannlaga period av forntiden. En tunn, löst åtsittande klänning av rosenrött siden utgjorde den förnämsta delen av hennes dräkt, jämte österländska tofflor, vari hon hastigt stuckit sina bara fötter, samt ett kring axlarna löst kastat skärp. Hennes huvud hade ingen annan betäckning änr den slöja av rika, utslagna lockar, som nedföll på alla sidor om det och till hälften dolde ett ansikte, som ärbarhet, harm och andra uppskakande känslor betäckt med en hög rodnad.

Men ehuru Edith uppfattade sin ställning med all den finkänslighet, som är hennes köns största behag, tycktes hon likväl ej ett ögonblick hysa den föreställningen, att det, som hon var skyldig sin blygsamhet, kunde komma i jämförelse med, vad som ålåg henne mot den, som för hennes skull lockats till ett felsteg och råkat i fara. Hon drog väl skärpet litet tätare över hals och barm, samt satte hastigt ifrån sig en lampa, som spred för mycket ljus över hennes person; men då sir Kenneth ännu stod orörlig kvar på den fläck, där han först blivit upptäckt, gick hon snarare emot honom, än hon drog sig tillbaka ifrån honom, i det hon utropade: »skynda till er post, tappre riddare! — Man har bedragit er, då man fört er hit; fråga ej mera!»

»Jag behöver ej fråga», sade riddaren, i det han nedföll på ena knäet med samma vördnad, varmed han skulle nedfallit inför ett helgons altare, och sänkte ögonen mot golvet, på det hans blickar ej skulle öka hans dams förlägenhet.

»Har ni hört allt?» sade Edith otåligt. — »Nådiga helgon! Varför dröjer ni då här, när var minut är belastad med vanheder?»

»Jag har hört, att jag är vanhedrad, och jag har hört det av er. Vad bryr jag mig om, huru snart straffet följer? Jag har blott en bön till er, och sedan skall jag bland de otrognas sablar försöka, om ej vanheder kan avtvås med blod.»

»Gör ej heller det», sade Edith. »Var klok — töva ej här. — Allt kan ännu bli bra, om ni blott skyndar er.»

»Jag avvaktar blott er förlåtelse», sade den ännu knä-