en härolds, av garvat oxläder och framtill nedsölad med många, stora, mörkröda fläckar. Jackan och den därovanpå burna kåpan räckte till knäet, och strumporna eller benbetäckningen voro av samma slags läder som kåpan. En mössa av groft schagg betäckte övre delen av ett ansikte, som, likt ugglans, tycktes angeläget om att dölja sig för dagsljuset, medan den nedre beskuggades av ett yvigt, rött skägg, som blandade sig med ett borstlikt hår av samma färg. De anletsdrag, som syntes, voro sträva och människofientliga. Han var hjulbent och kort till växten, men starkt byggd, med en hals som en tjurs, ovanligt breda axlar, oproportionerligt långa, starka armar och en klumpig, undersätsig bål. Denne ryslige tjänsteman lutade sig mot ett svärd med en nära fem fot lång klinga och alnslångt fäste, som, omvirat med en tjock blyring, för att motväga tyngden av en sådan klinga, räckte betydligt över hans huvud, och han vilade armen på fästplåten i avvaktan på Richards vidare föreskrifter.
Richard, som vid damernas plötsliga inträde låg med ansiktet emot gången och stödde sig på armbågen, under det han talade med sin gräsliga tjänsteande, kastade sig, missnöjd och överraskad, hastigt åt andra sidan, i det han vände ryggen åt drottningen och hennes svit samt insvepte sig i sitt täcke, som, antingen efter hans eget val, eller troligare i följd av hans hovherrars smickrande anordning, bestod av tvenne stora lejonhudar, beredda i Venedig med en så beundransvärd konst, att de tycktes mjukare än hjortskinn.
Berengaria visste alltför väl — och vilken kvinna vet ej det? — vad hon skulle göra för att förvissa sig om segern. Sedan hon kastat en hastig blick av oförställd fasa på den rysliga deltagaren i sin mans hemliga rådplägning, rusade hon fram till Richards säng, föll på knä, kastade kappan ifrån sina axlar och visade sina sköna, långa, guldgula hårlockar, medan hennes ansikte, som liknade solen, frambrytande ur ett moln, på sin bleka panna bar spår av, att dess glans varit fördunklad. Hon fattade konungens högra hand, varmed han svept om sig täcket, och drog den småningom till sig, oaktat konungens, visserligen svaga, motstånd, samt bemäktigade sig den arm som var kristenhetens stöd och hedendomens förskräckelse, och i det hon fängslade den mellan sina små, täcka händer, lutade hon sin panna däremot och förde den till sina läppar.
»Vad skall detta tjäna till, Berengaria?» sade Richard,
