båda, såg han ej någon annan utväg att skydda sin dotters ära än klostrets skugga. Jag återvände från ett långväga krigståg, lastad med lagrar och krigsbyte, för att finna min sällhet för evigt förstörd! Även jag flydde till klostret, och satan, som utsett mig till sitt rov, inblåste i mitt hjärta en fläkt av andligt högmod, som endast kunde härflyta från hans djävulska rike. Jag hade stigit lika högt i kyrkan, som förut i staten, jag var, kan tänka, den vise, den självtillräcklige, den ofelbare! — jag var kyrkomötens rådgivare, jag var prelaters rättesnöre; huru skulle jag kunnat stappla, huru skulle jag kunnat frukta någon frestelse? Ack! Jag blev biktfader i ett nunnekloster, och bland systrarna fann jag den länge älskade — den länge förlorade. Skona mig från vidare bekännelse! En fallen nunna, som straffade sitt brott genom ett självmord, vilar lugnt i Engaddis valv, medan över hennes grav en varelse suckar, klagar, ryter, som blott har så mycket förstånd i behåll, som behöves för att låta honom fullt känna hela vidden av sitt olycksöde.»
»Olycklige man!» sade Richard. »Jag undrar ej längre på ditt elände. Huru undgick du det straff, som kyrkolagarna stadga för din förbrytelse?»
»Fråga den, som ännu dricker världens bittra galla», sade eremiten, »och han skall tala om ett liv, skonat för personliga avseenden och av aktning för hög börd. Men, Richard, jag säger dig, att Försynen bevarat mig för att upplyfta mig som ett ljus och en fyrbåk, vars aska likväl måste kastas i Tophet[1], sedan det jordiska bränslet förbrunnit. Utmärglad och hopskrumpen som denna stackars kropp är, livas den av tvenne själar: en verksam, klok och skarpsinnig för att främja Jerusalems kyrkas sak; en annan usel, förkastad och förtvivlande, svävande mellan galenskap och elände, endast duglig till att sörja över egen uselhet och bevaka heliga reliker, på vilka det vore högst syndigt av mig att ens kasta mitt öga. Beklaga mig ej! Det vore ren synd att hava medömkan med en sådan förtappad — beklaga mig ej, men drag nytta av mitt exempel! Av alla kristna furstar står du på den högsta och därför på den farligaste tinnen. Ditt hjärta är högmodigt, ditt liv lösaktigt, din hand blodig. Skjut ifrån dig dessa synder, vilka äro dig liksom döttrar — utdriv dessa furier från ditt bröst — ditt högmod, din lösaktighet,
- ↑ En biblisk benämning på helvetet.
