222
svängningar flög han hit och dit, från det ena stället till det andra, i det han likväl alltjämt, ehuru nästan omärkligt, närmade sig ingången till konungens tält, så att han, då han slutligen efter ett par häftiga språng utmattad nedsjönk till jorden, blott var på omkring fyrtio alnars avstånd från konungens person.
»Giv honom vatten», sade en soldat; »de där dansmästarne äro alltid törstiga efter sin lustiga slängpolska.»
»Vatten, säger du, långa Allen?» utropade en annan bågskytt. »Vad skulle du själv väl tycka om en sådan dryck efter en dylik morisk dans?»
»Han ska' väl så fan heller och inte få någon vattendroppe här», sade en tredje. »Vi skola lära den lättfotade, gamla hedningen att bli en god kristen och dricka Cypervin.»
»Ja, ja», sade en fjärde, »och om han är motspänstig, så spring efter Dick Hunters horn, som han ger sin sjuka märr in med.»
Soldaterna slogo genast en krets omkring den fallne och uttröttade dervischen, och medan en stor, stark karl uppreste hans spensliga gestalt från marken, höll en annan en stor vinflaska framför hans mun. Men gubben, som var ur stånd att tala, skakade på huvudet och sköt med handen ifrån sig den av profeten förbjudna drycken. Hans plågare läto likväl ej avspisa sig så lätt.
»Hornet! Hit med hornet!» ropade en av dem. »Det är ju ej någon stor skillnad mellan en turk och en turkisk häst, låt oss därför behandla honom därefter.»
»Vid sankt Georg, ni kan kväva honom!» sade långa Allen; »och dessutom är det synd att kasta bort så mycket vin på en hednisk hund, att det kunde vara nog för en god kristen att därav få sig en tredubbel nattmössa.»
»Du känner ej dessa turkars och hedningars natur», svarade Henrik Woodstall. »Jag skall säga dig, min gosse, att denna flaska Cypervin skall sno om hans hjärna i motsatt riktning mot hans ringdans, och sålunda liksom bringa honom till sans igen. — Kväva honom! — Han skall inte mer kvävas därav, än Ben's svarta hynda av en mark smör.»
»Och dessutom vore det synd», sade Tomalin Blacklees, »att missunna den stackars hedniska satan en styrktår på jorden, då du vet, att han i hela den långa evigheten ej får en droppe att svalka sin tungspets med.»
»Det vore väl hårt, tycker jag», sade långa Allen, »blott
