224
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
— — och skrumpna mordet,
uppskrämt av ulvens tjut, som är dess skiltvakt,
framsmyger — som Tarquinius i sin brånad —
med långa, tysta nidingssteg, så här
ett spöke likt.
Shakspeare.
Ungefär en fjärdedels timme eller så efter den nyss anförda tilldragelsen, förblev allt fullkomligt lugnt framför den kungliga bostaden. Konungen satt i tältöppningen, läsande och försjunken i tankar; bakom honom, med ryggen vänd emot samma dörr, höll den nubiska slaven ännu på att polera den stora skölden; utanför, på en hundra stegs avstånd, stodo, sutto eller lågo vaktsoldaterna utsträckta i gräset, upptagna av sina tidsfördriv, men hållande sig fullkomligt tysta; och på den öppna planen mellan dem och framsidan av tältet låg marabutens sanslösa gestalt, som man lätt skulle kunnat taga för ett bylte trasor.
Men nubiern hade ett slags spegel i den nu starkt polerade sköldens yta, vari han till sin överraskning och oro såg marabuten sakta upplyfta huvudet från marken, och titta sig omkring med en försiktighet, som föreföll nubiern alldeles oförenlig med ett rusighetstillstånd. Marabuten hukade genast ned huvudet, och liksom övertygad om, att ingen gav akt på honom, började han, med så litet utseende som möjligt av något avsiktligt bemödande, släpa sig allt närmare och närmare intill konungen, i det han allt emellanåt stannade och stundtals låg alldeles stilla, lik spindeln, vilken, då han smyger sig på sitt rov, genast, skenbart livlös, sjunker ihop, så snart han tror sig bemärkt. Detta slags rörelse förekom nubiern misstänkt, varför han å sin sida så tyst som möjligt beredde sig att träda emellan, i samma ögonblick hans mellankomst skulle synas nödvändig.
Under tiden kröp marabuten småningom och oförmärkt framåt, liksom en orm, eller snarare som en snigel, till dess han var omkring femton alnar från Richards person, då han plötsligt sprang upp, rusade fram med ett tigersprång och inom ett ögonblick stod bakom konungens rygg med en upplyft cangiar, eller dolk, som han haft dold i rockärmen. Hela hans armés närvaro skulle ej kunnat rädda den hjältemodige
