22
denna heliga och smorda orden, skulle jag med min goda lans bevisa emot varje hedning och otrogen…»
»Låt oss ej utmana varandra, broder», inföll saracenen. »Vi båda skola nog finna tillräckligt med franker och muselmän, emot vilka vi kunna pröva både svärd och lans. Denne Theodorik är beskyddad av både turkar och araber, och ehuru han ibland är något besynnerlig, uppför han sig likväl på det hela så väl att han förtjänar beskydd av den som blev sänd att…»
»Nå, vid vår Fru, saracen, om du i samma andetag vågar nämna kameldrivaren från Mekka och…»
En elektrisk skakning av vrede genomfor emirens kropp men den var blott ögonblicklig, och hans lugna svar var både förståndigt och värdigt, då han sade »förklena ej den, du ej känner; isynnerhet som vi vörda grundläggaren av din religion, ehuru vi förkasta den lära, som edra präster därav hopspunnit. Jag skall själv ledsaga dig till eremitens grotta, vilken jag tror du utan mitt biträde skulle få svårt att finna reda på. Och låt oss överlämna åt mollahs och munkar att tvista om gudomligheten av vår ömsesidiga tro, och under vägen tala om ämnen, som bättre passa för unga krigare — om djärva bragder, vackra kvinnor, skarpa svärd och blänkande rustningar.»
TREDJE KAPITLET.
De båda krigarne uppstego nu från den plats, där de njutit en kort vila och tarvlig förfriskning, samt hjälpte varandra artigt med att sadla och betsla sina trogna hästar, vilka för tillfället fått gå lösa och lediga. Båda syntes hemmastadda med ett göromål, som då för tiden utgjorde en nödvändig och verkligen oundgänglig del av en ryttares skyldigheter. Såväl den ene som den andre tycktes även, så vitt skillnaden mellan det oskäliga djuret och den förnuftbegåvade människan medgav, äga sin, på resor och fälttåg honom ständigt åtföljande hästs förtroende och tillgivenhet.
