Sida:Talismanen 1916.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

252


TJUGUFJÄRDE KAPITLET.

— — Ett dammkorn blott
i vår pokal gör, att med äckel vi
från sölad dryck, fast törstiga oss vända;
en rostig spik, lagd i kompassens närhet,
ur kursen skeppet leder, tills det strandar.
Ett än så rioga skäl till hat och agg
kan slita furstars vänskapsband och vålla,
att deras högsta syften gå i kvav.

Korståget.

Läsaren kan nu lätt gissa, vem den ethiopiska slaven egentligen var, i vad avsikt han infunnit sig i Richards läger, samt varför och med vad förhoppning han nu stod tätt invid Lejonhjerta, som, omgiven av sina tappra pärer av England och Normandiet, befann sig på toppen av sankt Georgs-kullen, med Englands baner vid sin sida, vilket bars av den förnämsta personen i armén, nämligen hans egen naturliga broder, Wilhelm Långsvärd, greve av Salisbury, frukten av Henrik II:s kärleksförbindelse med den namnkunniga Rosamunda av Woodstock.

Av flere uttryck i konungens gårdagssamtal med Neville hade nubiern fattat oroande misstankar, att hans förklädnad var genomskådad, i synnerhet som konungen tycktes veta, ait hundens biträde erfordrades för att upptäcka nidingen, som stulit baneret, ehuru den omständigheten, att ett sådant kreatur blivit sårat vid tillfället, blott lösligen blivit omnämnd i Richards närvaro. Men som konungen fortfor att ej bemöta honom annorlunda än hans yttre utseende fordrade, var nubiern osäker om, huruvida han var upptäckt eller ej, och besluten att ej frivilligt avlägga sin förklädnad.

Emellertid framtågade de särskilda, i spetsen för korståget stående furstarnes trupper, under sina kungliga och furstliga anförares befäl, i långa kolonner omkring foten av den lilla kullen, i det befälhavaren vid varje särskild nations förbitåg red ett par steg uppför kullen och gjorde en artig hälsning för Richard och Englands standar, »såsom ett tecken av aktning och vänskap», som det rörande dagens ceremoniel uppsatta protokollet försiktigt uttryckte sig, »ej av underdånighet eller vasallskap». De höga andliga herrarne, som i detta tidevarv ej blottade sina huvuden för någon människa