Sida:Talismanen 1916.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

258

förebragt mot dig, anklagelsen att ha tillfogat det kroppslig skada och skändligt förolämpat England.»

»Jag har aldrig vidrört baneret», svarade Konrad.

»Dina egna ord förråda dig, Konrad!» sade Richard; »ty huru kunde du veta, att frågan var om baneret, så framt ej samvetet sloge dig?»

»Har du ej blott och bart därför gjort uppståndelse i hela lägret?» svarade Konrad; »och vågar du nu beskylla en prins och en bundsförvant för ett brott, som sannolikt för guldbroderiets skull blivit begånget av någon eländig tjuv? Eller vill du nu anklaga en allierad furste på grund av en hunds angivelse?»

Larmet höll nu på att bliva så allmänt, att Philip av Frankrike lade sig emellan.

»Furstar och ädlingar», sade han, »I talen inför dem, vilkas svärd snart skola dragas mot varandra, om de höra sina anförare föra ett sådant språk. Låt oss, i himmelns namn, var och en föra sina trupper till deras särskilda kvarter och själva mötas en timme härefter i rådstältet för att söka få någon ordning i denna nya oreda.»

»Det är jag nöjd med», sade konung Richard, »ehuru jag gärna skulle velat hålla rannsakning med den skurken, medan hans granna rock ännu var sölad med sand. — Men Philips vilja skall vara vår i denna sak.»

Anförarne åtskildes därför enligt avtal och ställde sig i spetsen var och en för sin trupp, varpå man från alla håll hörde härskri och ställningssignaler på horn och trumpeter, varigenom de kringströvande återkallades till sina fanor, och strax därpå sågos trupperna sätta sig i rörelse, i det de på olika vägar tågade genom lägret till sina särskilda kvarter. Men ehuru varje våldsamt utbrott sålunda förekoms, sysselsatte den nyss timade händelsen alla sinnen, och de främmande nationer, vilka samma morgon hälsat Richard såsom den värdigaste att anföra deras här, återtogo nu sina fördomar mot hans högmod och ofördragsamhet, medan engelsmännen, som ansågo sitt fäderneslands heder förknippad med den tvist, varom en mängd olika berättelser voro gängse, trodde de andra nationerna vara avundsjuka på Englands och dess monarks ryktbarhet samt benägna att undergräva den genom de nedrigaste stämplingar. Många och olika voro de rykten, som voro i svang, och man försäkrade bland annat