Sida:Talismanen 1916.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
263

ner vid utsikten att befrias från en förbindelse, som vilat så tungt på honom? Märk, huru Henrik av Champagne ler i mjugg, som en pärlande bägare av hans eget hemlands vin. Och se, hur förnöjt österrikarn grinar, därför att han tror, att hans egen skymf nu blir hämnad, utan våda och obehag för honom själv. Tyst, han kommer! — Det är en högst ledsam händelse, ädle Leopold, att dessa brescher i vårt Zions murar…»

»Om du menar detta korståg», svarade hertigen, »så önskade jag, att det ramlat över ända, och att var och en lyckligt och väl vore hemma hos sig. — Vare detta sagt i förtroende.»

»Men», sade markisen av Montserrat, »vem kunde väl trott, att denna misshällighet skulle väckas av kung Richard, vars nycker vi så tåligt fördragit, och vilken vi varit lika undergivna, som slavar sin herre, i hopp att han skulle använda sin tapperhet mot våra fiender, i-stället för att öva den på våra vänner!»

»Jag kan ej finna alt han är så synnerligt mycket tapprare än andra», sade ärkehertigen. »Jag tror att den ädle markisen nog skulle tuktat honom på banan; ty ehuru, öbon ger tunga hugg med stridsyxan, är han ej så särdeles skicklig i att föra lansen. Jag själv skulle ej dragit i betänkande att möta honom i anledning av vår gamla träta, om ej kristenhetens väl förbjöde tvenne regerande furstar att äventyra sina liv i envig. — Men om du önskar det, ädle markis, skall jag vara din fadder i denna strid.»

»Och även jag», sade stormästaren.

»Kommen då, ädle herrar, och äten er middag i mitt tält», sade hertigen, »så skola vi språka om denna angelägenhet vid en flaska äkta Nierensteiner

De följdes åt till ärkehertigens tält.

»Varom talade vår patron och dessa storkaxar?» sade Jonas Schwanker till sin kamrat Spruch-Sprechern, som tagit sig friheten att tränga sig fram till sin herre, så snart rådsförsamlingen var upplöst, medan narren höll sig på ett vördnadsfullare avstånd.

»Dårskapens tjänare», svarade Spruch-Sprechern, »hejda din nyfikenhet! Det passar sig ej för mig, att uppenbara dig vår herres rådslag.»

»Vishetsman, du misstar dig», svarade Jonas; »vi äro båda vår herres ständiga följeslagare, och det är lika vik-