270
trängde sig ett därmed överensstämmande svar till hans läppar, och det var endast med svårighet, han, trots Richards befallning och sitt eget tysthetslöfte, kunde avhålla sig från att säga, att den syn, han nu såg, och de ljud, han nyss hört, voro en tillräcklig vedergällning för ett helt livs slaveri och för de faror, som varje timme hotade hans liv. Han kom likväl ihåg sig, och en djup, lidelsefull suck var hans enda svar på den högborna Ediths fråga.
»Jag ser, jag vet, att jag gissat rätt», fortfor hon. »Jag igenkände er vid första ögonkastet, då jag varseblev er på plattformen, där jag stod med drottningen. Jag kände även igen er raska hund. Jag vore ej en rättskaffens dam, ej värdig en sådan riddares hyllning, som du är, om jag, oaktat hans förändrade dräkt och färg, ej genast igenkänt en trogen tjänare. Tala således utan fruktan till Edith Plantagenet. Hon vet att i motgången hedra den tappre riddare, som tjänade och ärade henne samt utförde vapenbragder i hennes namn, då lyckan var honom huld. — Du tiger ännu alltjämt? Är det fruktan eller blygsel, som fängslar din tunga? Fruktan borde vara okänd för dig, och vad blygseln beträffar, så låt den drabba dem, som varit vållande till din olycka.»
Förtvivlad över att nödgas spela stum vid ett så bevekande tilltal, kunde riddaren blott tillkännagiva sin grämelse med en ny djup suck och genom att lägga sitt finger på läpparna. Edith gick liksom misslynt några steg tillbaka.
»Vad!» sade hon, »en asiatisk dumbe i verkligheten, lika väl som i klädseln? Detta hade jag ej väntat mig. Eller kanske du föraktar mig, för det jag så dristigt tillstår, att jag nogsamt märkt den hyllning, du ägnat mig? Hys ej därför några ovärdiga tankar om Edith. Hon känner alltför väl de gränser, som blygsamhet och försiktighet föreskriva högborna jungfrur, samt känner även, när och huru långt hon bör ge vika för tacksamhet eller för en uppriktig önskan, att det stode i hennes makt att vedergälla tjänster samt gottgöra oförrätter, vilka härflyta från den dyrkan, en tapper riddare hembar henne. Varför knäpper du ihop dina händer och vrider dem så häftigt? Kan det väl vara möjligt», tillade hon, och ryste tillbaka vid tanken därpå, »att deras grymhet verkligen berövat dig målet? Du skakar på huvudet. Må det vara förtrollning eller halsstarrighet, jag frågar dig ej vidare, utan överlämnar åt dig själv att framföra ditt ärende på ditt eget sätt. Även jag kan vara stum.»
