280
korna i musiken och versen, liksom ni ser bönder laga öppningarna i en grönskande häck med torra risknippor.»
»Ja, på min ära», sade konungen, »tycker jag inte om dessa skramlande, rullande alexandriner; — jag tycker de klinga bättre till musiken, än det kortare versmåttet.»
»Båda äro tillåtna, som ers majestät väl vet», svarade Blondel.
»Ja, de äro så, Blondel», sade Richard, »och likväl tycker jag, att, när det blir fråga om drabbning, skall beskrivningen klinga bäst i dessa dundrande alexandriner, som låta liksom ett kavallerianfall, då den kortare takten blott målar en passgångares lunkande skritt.»
»Det skall bli som ers majestät befaller», svarade Blondel och började åter preludiera.
»Nej, uppliva först din fantasi med en bägare eldigt Chiosvin», sade konungen, »och hör på, kunde du ej lägga bort ditt nymodiga påfund att sluta alla verserna med samma rim? De äro ett tvång på din fantasis flykt och göra dig lik en person, som dansar i fjättrar.»
»Fjättrarna äro åtminstone lätt avkastade», svarade Blondel, i det han ånyo med fingren for över harpsträngarna, liksom han hellre velat spela än höra en kritik.
»Men varför har du då tagit dem på dig?» fortfor konungen. »Varför sätta handklovar på ditt snille? Jag begriper ej, huru du kunnat komma ur fläcken därmed. Jag är säker på, att jag ej skulle kunna sammansätta en enda kuplett på det där inkrånglade versmåttet.»
Blondel såg ned och sysselsatte sig med strängarna på sin harpa, för att dölja ett småleende, som mot hans vilja smög sig över hans ansikte; men det undgick ej Richards uppmärksamhet.
»Min själ, skrattar du inte åt mig, Blondel», sade han, »och minsann förtjänar inte var och en det, som vill leka mästare, då han borde vara lärjunge; men vi konungar ha den fula vanan att vara egenkära. — Se så, bästa Blondel, fortfar med din sång på ditt eget sätt, som säkert är bättre än något, vi kunna föreslå, fast vi nödvändigt måste prata.»
Blondel återtog sången, och som han var van vid improvisation, underlät han ej att villfara konungens önskan och var kanske ej missbelåten med att visa, med huru mycken lätthet han mitt under själva sången omstöpte ett poem.
