292
annat än Richard och Saladin, och även de sågo blott varandra. De blickar, varmed Richard betraktade sultanen, voro likväl mera ivrigt nyfikna, än de Saladin fäste på honom, och sultanen var även den, som först bröt tystnaden.»
»Melek Ric är lika välkommen för Saladin som vattnet i öknen. Jag hoppas, att talrikheten av detta mitt följe ej må ingiva honom något misstroende. Med undantag av mina beväpnade husslavar, äro alla, som med undrande och välkomnande blickar betrakta er, de förnämsta ädlingarna av mina tusen stammar; ty vilken, som hade rättighet att vara närvarande, skulle väl vilja bli hemma vid ett tillfälle, då han kunde få se en furste sådan som Richard, vars namn blivit en sådan skräck ända till Yemens öknar, att mödrarne därmed tysta sina barn, och den frie araben därmed bringar sin istadiga häst till lydnad!»
»Och äro alla dessa arabiska ädlingar?» sade Richard, och såg sig omkring på de i sina haiker insvepta, vilda gestalterna med deras mörka, solbrända ansikten, elfenbensvita tänder, svarta, under turbanen med vild, nästan övernaturlig glans framblixtrande ögon och i allmänhet enkla, ja, nästan torfliga dräkt.
»De göra anspråk på denna värdighet», sade Saladin; »men ehuru talrika, äro de rustade enligt överenskommelsen och hava inga andra vapen än sabeln — till och med stålspetsarna på deras lansar äro lämnade hemma.»
»Jag fruktar», mumlade de Vaux på engelska, »att de lämnat dem, där de snart kunna återfinnas. — Ett ganska blomstrande överhus, det måste medges, och själva Westminster-Hall skulle bli dem något för trång.»
»Tyst, de Vaux», sade Richard, »jag befaller dig det. — Ädle Saladin», fortfor han, »misstankar och du kunna ej trivas på samma mark. Ser du», och han pekade härvid på bärstolarna, »även jag har medtagit några kämpar, ehuru kanske, i strid mot överenskommelsen, väpnade; ty blixtrande ögon och fagra ansikten äro vapen, som ej kunna lämnas hemma.»
Sultanen vände sig emot bärstolarna och gjorde en bugning så djup, som om han vänt sig mot Mekka, samt kysste sanden för att betyga sin vördnad.
»Nej, broder», sade Richard, »de frukta ej att betraktas på närmare håll. Vill du ej rida fram till bärstolarna? Gardinerna skola genast dragas undan.»
