310
blår framför en brinnande fackla. — Den, som förverkat en skatt, säger den vise, handlar ej klokt, om han vänder om sitt huvud för att se på den.»
Man kan taga för givet, att Richard högaktade den grannlagenhet, som grundades på seder, så olika hans egna, och ej vidare påyrkade sin begäran.
»Till middagen», sade sultanen, då de åtskildes, »hoppas jag, att ni alla viljen intaga en måltid under en kurdisk hövdings svarta kamelskinnstält.»
Samma bjudning gjordes till alla kristna, som genom rang eller personligt anseende kunde göra anspråk på att deltaga i ett furstligt gästabud.
»Hör!» sade Richard, »tamburinerna förkunna, att vår drottning och hennes damer lämna sitt galleri — och se, turbanerna sjunka till jorden, liksom de vore träffade av mordängeln! Alla ligga framstupa, som om blicken från ett arabiskt öga kunde skada glansen av en skönhets kind! — Kom, låt oss gå till tältet och dit föra vår segrare i triumf, Vad jag beklagar den ädle sultanen, som blott känner kärleken, sådan den kännes av underordnade varelser.»
Blondel stämde sin harpa till de mest krigiska toner, då segraren infördes i drottning Berengarias tält. Han inträdde, beledsagad på vardera sidan av sina båda faddrar, Richard och Thomas Långsvärd, samt knäföll med mycket behag för drottning Berengaria, ehuru mer än hälften av denna vördnadsbetygelse i tysthet ägnades den till höger om drottningen sittande Edith.
»Avväpnen honom, mina damer», sade konungen, som fann sin högsta förnöjelse i fullgörandet av gamla ridderliga bruk. — »Må skönheten hedra ridderligheten! Spänn av honom sporrarna, Berengaria! Så drottning du än är, är du skyldig honom varje ynnestbevis du kan giva. — Knäpp av honom hjälmen, Edith! — Vid denna hand svär jag, att du skall det, om du också vore den stoltaste Plantagenet i ätten, och han den fattigaste riddare på jorden!»
Båda damerna åtlydde konungens befallning; Berengaria med brådskande beställsamhet, liksom hon var ivrig att tillfredsställa sin mans önskan, och Edith, ömsom rodnande och bleknande, då hon, med Långsvärds biträde, långsamt och tafatt uppknäppte spännena, som fäste hjälmen vid ringkragen.
»Och vad väntar ni er väl att finna under detta järnskal?» sade Richard, då kaskens avtagande blottade sir Kenneths
