58
huvud, en mössa, fantastiskt utsirad med tre påfågelsfjädrar och en klänning av rött, guldbroderat siden, vars dyrbarhet gjorde hans fulhet ännu ögonskenligare. Han var dessutom utstyrd med guldringar om handlovar och armar, samt med en vit sidengördel, varuti han bar en dolk med guldfäste. I vänstra handen höll denna besynnerliga figur ett slags kvast. Så snart han helt och hållet uppkommit ur öppningen, stannade han och lyste på sig med lampan, vilken han långsamt förde förbi sitt ansikte och hela sin kropp, liksom han tydligare velat visa sina besynnerliga, fantastiska drag och vanskapliga, men seniga lemmar. Ehuru oproportionerlig, var dvärgen likväl ej så vanskaplig, att det antydde någon brist på styrka och vighet. Under det sir Kenneth betraktade detta obehagliga föremål, påminte han sig den allmänna folktron om gnomer eller andar, som bo i jordens hålor, och denna figur motsvarade så fullkomligt de föreställningar, han gjort sig om dessas utseende, att han betraktade honom med en avsky, blandad, ej egentligen med fruktan, men med ett slags bävan, som även den käckaste måste erfara i närvaro av ett övernaturligt väsen.
Dvärgen visslade ånyo och framkallade ur öppningen en kamrat, som tävlade med honom i fulhet. Denna andra figur uppsteg på samma sätt som den första; men det var en kvinnlig arm, som nu höll upp lampan ur den underjordiska öppningen, och en kvinnlig figur, till form och utseende mycket lik den förra, som uppsteg ur golvet. Hennes dräkt var även av rött, guldbroderat sidentyg, fantastiskt tillskuren och veckad, liksom hon tillhört en trupp komedianter eller gycklare, och med samma sorgfällighet, som hennes föregångare, lyste hon på sitt ansikte och hela sin person, som i vederstygglighet tycktes tävla med mannens. Men trots detta ofördelaktiga yttre, låg det likväl något i deras ansikten, som antydde ett i högsta grad livligt och skarpsinnigt förstånd. Detta härrörde från deras strålande ögon, som, djupt insjunkna under svarta, buskiga ögonbryn, lyste med en glans, vilken, liknande den, man varseblir i en grodas öga, tycktes i någon mån upphjälpa ansiktets och skapnadens ytterliga fulhet.
Sir Kenneth stod liksom fjättrad av en trolldom, medan detta älskvärda par, gående tätt bredvid varandra omkring kapellet, syntes liksom tjänstehjon sysselsatta med bestyret att sopa det; men som de blott gjorde bruk av ena han-
