Det var fullkomligt likgiltigt för korsfararen, om den otrogne, som på sin sköna arab nu nalkades, liksom buren på en örns vingar, kom som vän eller fiende — kanske torde han, som en korsets edsvurne kämpe, föredragit det senare. Han lösgjorde sin lans från sadeln, fattade den med högra handen, fällde den med halft upplyft spets, samlade tyglarne i den vänstra, uppmuntrade sin häst med sporrarna och beredde sig att möta främlingen med det lugna självförtroende, som anstod segervinnaren i mången strid.
Saracenen sprängde an med en arabisk ryttares snabba galopp och styrde sin häst mer medelst benen och kroppens böjningar, än med tyglarna, vilka hängde lösa i hans vänstra hand, så att han kunde hantera den lätta, runda sköld av rhinoceroshud, prydd med silverfransar, som han bar på vänstra armen och svängde, liksom han med dess lilla cirkel velat avvärja den västerländska lansens fruktansvärda stöt. Hans eget långa spjut var ej fällt eller riktat som hans motståndares, utan med högra handen omfattat på mitten, och svängdes med utsträckt arm över hans huvud. Då ryttaren i fullt galopp nalkades sin fiende, tycktes han vänta, att riddaren av Leoparden skulle sätta sin häst i galopp för att möta honom; men den kristne riddaren, som var noga bekant med de österländska krigarnes stridssätt, ämnade ej uttrötta sin goda häst med några onödiga ansträngningar, utan gjorde tvärtom en full halt, förlitande sig på, att om hans fiende ryckte an till anfall, hans egen och den starka hästens tyngd skulle giva honom tillräcklig fördel, utan den ytterligare kraften av en hastig rörelse. Den saracenska ryttaren förmodade och fruktade sannolikt även ett dylikt resultat; ty då han nalkats den kristne på två lanslängders avstånd, kastade han om sin häst till vänster med oförliknelig skicklighet och red två gånger omkring sin motståndare, som vände sig utan att lämna sin plats, och genom att han ständigt gjorde front emot sin fiende, gäckade han alla dennes försök att anfalla honom på en obevakad punkt, så att saracenen nödgades kasta om sin häst och draga sig tillbaka på en hundrafemtio alnars avstånd. För andra gången förnyade moren angreppet, liksom en falk, vilken anfaller en häger, och för andra gången nödgades han retirera, utan att hava kommit i handgemäng. För tredje gången nalkades han på samma sätt, då den kristne riddaren, som önskade göra slut på denna skenstrid, vari han slutligen kunde bliva uttröttad av sin fiendes
