Sida:Talismanen 1916.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

88

skap; och det ej blott på det vi må göra en tjänst åt ditt värde och din tapperhet, vilka äro en ära för alla Frangistans nationer, utan på det vi må kunna göra. ett slut på den tvist, som är emellan oss, antingen genom en hederlig överenskommelse, eller genom en öppen kamp med våra vapen på strdsfältet; ävensom i betraktande av, att det varken vore värdigt din ställning och ditt mod att dö som en slav, vilken blivit utarbetad av sin pådrivares stränghet, eller förenligt med vår ära, att en så käck motståndare skulle undanryckas våra vapen genom en sådan sjukdom. Och därför bedje vi den helige…»

»Håll, håll», sade Richard, »jag vill ej höra något mer om hans hund till profet! Det gör mig ont, att tänka, att den tappre och hedervärde sultanen skall tro på en död hund. — Ja, jag skall tala med hans läkare. Jag skall anförtro mig åt denne Hakim — jag skall svara emot den ädle sultanens ädelmod. — jag skall möta honom på det stridsfält, som han så värdigt föreslagit, och han skall ej få skäl att kalla Richard av England för otacksam. Jag skall slå honom till marken med min stridsyxa — jag skall omvända honom till den heliga kyrkan med sådana hugg, som han sällan känt — han skall erkänna och återkalla sina villfarelser, inför korset på mitt goda svärdsfäste, och jag skall låta döpa honom på slagfältet ur min egen hjälm, om det renande vattnet också skulle vara blandat med bådas vårt blod. Skynda, de Multon. Varför uppskjuter du ett så angenämt slut? Skaffa genast hit Hakim.»

»Mylord», sade baronen, som kanske förmodade, att detta överdrivna förtroende härrörde av någon feberyra — »betänk, att sultanen är en hedning, och att ni är hans fruktansvärdaste motståndare…»

»Just därför är han så mycket mer förpliktad att tjäna mig i denna sak, på det ej en eländig feber må slita tvisten emellan två sådana konungar. Jag säger dig, han älskar mig, som jag älskar honom — som ädle motståndare alltid älska varandra — vid min heder, vore det ej synd att tvivla på hans redlighet.»

»Det oaktat, mylord, vore det kanske bäst att avvakta verkan av hans läkemedel på den skotska vapendragaren», sade lorden av Gilsland. »Mitt eget liv beror därpå; ty jag förtjänte att dö som en hund, om jag i detta fall förhastade mig och läte hela kristenhetens väl lida skeppsbrott.»