90
Detta resonemang undanröjde fullkomligt alla skrupler hos Thomas de Vaux, som i synnerhet övertygades av den latinska citationen, varav han ej förstod ett ord.
Men biskopen yttrade sig ej så flytande, när han kom att överväga möjligheten av, att det kunde ligga något svek under saracenens beteende, och här kom han ej till så skyndsamt beslut. Baronen visade honom kreditivet. Han läste och återläste det, samt jämförde översättningen med originalet.
»Det är en väl tillagad rätt för konung Richards gom», sade han, »och jag kan ej kväva de misstankar, jag hyser mot den listige saracenen. De äro skickliga att tillblanda gifter och förstå att avmäta dem så väl, att de långsamt verka hela veckor i ända, och under tiden kan förbrytaren få tillfälle att undkomma. De kunna impregnera kläde och skinn, ja, till och med papper och pergament med de finaste gifter — Vår fru förlåte mig! — Och jag, som vet detta, håller det här kreditivet så nära mitt ansikte! — Tag det, sir Thomas — tag det fort.»
Han sträckte med detsamma brevet på armslängd ifrån sig och gav det hastigt åt baronen. »Men kom, mylord de Vaux», fortfor han, »och låt oss bege oss till den sjuke vapendragarens tält, där vi skola erfara, om denne Hakim verkligen besitter den läkekonst, som han påstår, innan vi överväga, om det är rådligt att tillåta honom utöva sin konst på konung Richard. — Men håll! Låt mig först ta min svampdosa, ty dessa febrar äro smittsamma. Jag skulle råda er, mylord, att nyttja torr rosmarin, fuktad med ättika. Jag känner också något till läkarekonsten.»
»Jag tackar er, högvördige herre», svarade Thomas av Gilsland; »men om jag varit mottaglig för smitta, hade jag för länge sedan fått feber vid min herres sjuksäng.»
Biskopen av Tyrus rodnade; ty han hade nästan undvikit den sjuke konungen, och han bad blott baronen visa vägen.
Då de kommo till den eländiga hydda, där Kenneth av Leoparden bodde med sin sjuke tjänare, sade biskopen till de Vaux: »nå, min själ, mylord, bekymra sig inte de där skotska riddarne mindre om sina tjänare, än vi om våra hundar. Här är en riddare, som sägs vara tapper i striden och anses skicklig till att hedras med viktiga värv under stilleståndstider, och hans livväpnare har en sämre boning,
