Den här sidan har korrekturlästs
När Wärcket ändat blifwer,
Så ändas edert Roos,
Så framt then thet beskrifwer,
Han icke är ther hoos.
Men ingen wil nu böria.
Then något högre är,
Han blygz at man skal spöria,
Thet han har Skriffter kär.
The ringa från sigh skiuta:
Aff alt Arbetet wårt,
Är ingen Frucht til niuta,
Ehuru thet är swårt.
Så många litet kunna,
I höga Wärde stå,
Wil Lyckan oss thet vnna,
Mehr passa wij ey på.
Hwad the mehr sådant säya,
Kanske som minst förstå,
Bör eder intet wäya,
At j ey skrifwa må.
Förachtat ingen blifwer,
Medh mindre at jw han,
Orsaken ther til gifwer,
Förr än han stötes an.
Then som Betalningh söker
Han skrifwer aldrigh wäl,
Hwem mitt Beröm föröker,
Beprydas skal medh skäl.
Ey heller tienar straffa,
En annan medh sin Skrifft,
Thet gifwer nogh til skaffa,
Och är ett mitt Förgifft.
Widhlyfftigh Skrifft oss ledes,
Skriff wälbetänckt och kårt.
Medh hast du ingaledes,
Skäm tijna Färior bort.
Hwar man thet skal bekänna,
At intet Språk så swårt
Thess Egenskap rätt känna,
Är funnit än, som wårt.
Latinen läres skrifwa,
Så lätteligh och snart,
Mehr Tijdh skal en sigh gifwa,
Til bruka migh medh art.
Och ther som Swårheet finnes,
Sigh läter Konsten see,
Hwad vthan Möda winnes,
Kan vthan ähra skee.
Iagh sörde när migh sades,
At Nordast i en Wrå,
I Fängelset inlades,
Then som iagh hoppas på.
För thet han hade brutit,
Iagh nästan quijder än,
Och hade gerna skuttit,
I hans Rum många Män.
Nogh ledh iagh tå han fängslas,
Kanske thet war hans rätt,
Ther öfwer doch mehr ängslas,
At han förgät migh slätt.
Som Flugan quick och snäller,
I Sommars Wärman går,
Medh Kölden Modet fäller,
Och intet mehr förmår.
Så fryser bort hans Sinne,
Aff then owaane Köld;
Och wissnar bort hans Minne,
Ther han så lågh fördöld.
Ther effter migh än möter,
Poesis medh stoort Wee,
Och klagar at aff Göther,
Än wore miste the.
Så ändas edert Roos,
Så framt then thet beskrifwer,
Han icke är ther hoos.
Men ingen wil nu böria.
Then något högre är,
Han blygz at man skal spöria,
Thet han har Skriffter kär.
The ringa från sigh skiuta:
Aff alt Arbetet wårt,
Är ingen Frucht til niuta,
Ehuru thet är swårt.
Så många litet kunna,
I höga Wärde stå,
Wil Lyckan oss thet vnna,
Mehr passa wij ey på.
Hwad the mehr sådant säya,
Kanske som minst förstå,
Bör eder intet wäya,
At j ey skrifwa må.
Förachtat ingen blifwer,
Medh mindre at jw han,
Orsaken ther til gifwer,
Förr än han stötes an.
Then som Betalningh söker
Han skrifwer aldrigh wäl,
Hwem mitt Beröm föröker,
Beprydas skal medh skäl.
Ey heller tienar straffa,
En annan medh sin Skrifft,
Thet gifwer nogh til skaffa,
Och är ett mitt Förgifft.
Widhlyfftigh Skrifft oss ledes,
Skriff wälbetänckt och kårt.
Medh hast du ingaledes,
Skäm tijna Färior bort.
Hwar man thet skal bekänna,
At intet Språk så swårt
Thess Egenskap rätt känna,
Är funnit än, som wårt.
Latinen läres skrifwa,
Så lätteligh och snart,
Mehr Tijdh skal en sigh gifwa,
Til bruka migh medh art.
Och ther som Swårheet finnes,
Sigh läter Konsten see,
Hwad vthan Möda winnes,
Kan vthan ähra skee.
Iagh sörde när migh sades,
At Nordast i en Wrå,
I Fängelset inlades,
Then som iagh hoppas på.
För thet han hade brutit,
Iagh nästan quijder än,
Och hade gerna skuttit,
I hans Rum många Män.
Nogh ledh iagh tå han fängslas,
Kanske thet war hans rätt,
Ther öfwer doch mehr ängslas,
At han förgät migh slätt.
Som Flugan quick och snäller,
I Sommars Wärman går,
Medh Kölden Modet fäller,
Och intet mehr förmår.
Så fryser bort hans Sinne,
Aff then owaane Köld;
Och wissnar bort hans Minne,
Ther han så lågh fördöld.
Ther effter migh än möter,
Poesis medh stoort Wee,
Och klagar at aff Göther,
Än wore miste the.
