Den här sidan har korrekturlästs
MEdh rätta iagh migh klagar,
Vthöfwer thet föracht,
På mine gamble Dagar,
Jagh blifwer vthi bracht,
Jagh som hölts förr i ähra,
Vthi så månge Land,
Dijt migh har welat bära,
Mitt Fålck medh wäpnad Hand.
Medh theras Regemente,
Aff them iagh brukat war,
Bleff iagh, när iagh them tiente,
Hoos andra uppenbar.
Tå lades Greskan neder,
Tå glömdes bort Latin,
Hoos hwem som thet war Seder,
At wörda Språken sijn.
Om thet altijdh förachtas,
Som älst och gamlast är,
Kanske må thet betrachtas,
Om iagh ey hålles kär?
Jagh hade welat meena,
När iagh min Ålder seer,
At iagh therföre allena,
Nu skulle älskas mehr.
Men skall iagh thet åthniuta,
Migh länder thet til Skam,
The Döttrar migh förskiuta
Jagh hafwer burit fram?
Om the än sköne ära,
Och täckias Vngom wäl,
(Som altijd thet begära
Hwad skönt är, vthan skäl)
Hwem wille tå besinna,
Hwad Heder och hwad Prijs,
Then samma skulle finna,
Tilbörligt aff en Wijs:
Som Modern är för alla
Them han har kärlek til?
Them hwilke han befalla,
Sin Hugh och Hierta will?
Jagh hafwer aflat många,
Och wänt en Moders Lön,
Nu effter tijden långa,
Aff mine Foster skön.
Migh sielff iagh hade lofwat,
Mehr Hugnad än förtreet,
När iagh migh sågh begåfwat,
Medh sådan Ymnigheet.
Men nu, hwad kan migh båta,
Medh Fostret blifwa känd,
Som Modren wil förlåta,
Och är ifrån migh wändt?
Om Fremmande migh skämde,
Tå gåfwe iagh thet til:
Min Lycka thet betämde,
När iagh ey hämpnas wil.
Nu finnas mine ägne,
Migh aldramäst emoot;
Nu äre the så trägne,
Til min förnedrings hoot.
Vthöfwer thet föracht,
På mine gamble Dagar,
Jagh blifwer vthi bracht,
Jagh som hölts förr i ähra,
Vthi så månge Land,
Dijt migh har welat bära,
Mitt Fålck medh wäpnad Hand.
Medh theras Regemente,
Aff them iagh brukat war,
Bleff iagh, när iagh them tiente,
Hoos andra uppenbar.
Tå lades Greskan neder,
Tå glömdes bort Latin,
Hoos hwem som thet war Seder,
At wörda Språken sijn.
Om thet altijdh förachtas,
Som älst och gamlast är,
Kanske må thet betrachtas,
Om iagh ey hålles kär?
Jagh hade welat meena,
När iagh min Ålder seer,
At iagh therföre allena,
Nu skulle älskas mehr.
Men skall iagh thet åthniuta,
Migh länder thet til Skam,
The Döttrar migh förskiuta
Jagh hafwer burit fram?
Om the än sköne ära,
Och täckias Vngom wäl,
(Som altijd thet begära
Hwad skönt är, vthan skäl)
Hwem wille tå besinna,
Hwad Heder och hwad Prijs,
Then samma skulle finna,
Tilbörligt aff en Wijs:
Som Modern är för alla
Them han har kärlek til?
Them hwilke han befalla,
Sin Hugh och Hierta will?
Jagh hafwer aflat många,
Och wänt en Moders Lön,
Nu effter tijden långa,
Aff mine Foster skön.
Migh sielff iagh hade lofwat,
Mehr Hugnad än förtreet,
När iagh migh sågh begåfwat,
Medh sådan Ymnigheet.
Men nu, hwad kan migh båta,
Medh Fostret blifwa känd,
Som Modren wil förlåta,
Och är ifrån migh wändt?
Om Fremmande migh skämde,
Tå gåfwe iagh thet til:
Min Lycka thet betämde,
När iagh ey hämpnas wil.
Nu finnas mine ägne,
Migh aldramäst emoot;
Nu äre the så trägne,
Til min förnedrings hoot.
