98
hjärta, och om någon klagade, visades han bort med hårda ord. Ingenting gjorde han själf för att förbättra förhållandena på gården. Men då folket minst det anade, dök hans stora hatt fram bakom stenmuren på åkern, vid timmerhuggningen i skogen eller i ladan under skörden. Tyst och snabbt kom han och gick, hälsade på ingen, såg sig blott om med skarpa, stickande ögon och försvann, brådskande och tyst, som han kommit. På samma sätt förde han spiran i ladugård och stall, i visthus och magasin. Det fanns dagar, då han från morgon till kväll vandrade omkring på ägorna, gick utan rast och ro och knappt gaf sig tid att äta. Sådana dagar plägade folket säga: »I dag är snåla baron ute och spökar.» Ty som ett spöke kom han och gick. Som en osalig ande vandrade han från plats till plats, sökande igenom allt det, han kunde kalla sitt, som fruktade han, att icke allt stod på sin plats, att något, af hvad han ägde, förkommit. Folket förstod, att han var rädd om sitt, rädd, att något skulle förfaras. Och de skrattade åt den rike, som fruktade för att bli fattig. Ty alla visste de, att hvad han förlorat, var intet att räkna mot det, han ägde kvar. I hans sjuka tankar var det, som fattigdomen hotade honom.
Andra dagar satt emellertid snåla baron på