101
som en gång vunnit henne och lärt henne älska för lifvet.
Men medan baronens inre människa liksom krympte samman och blef osynlig för alla andra ögon än kärlekens, medan han själf blef förvandlad till den hemska skråpuk, som gick under namnet af »snåla baron», tynade den lilla friherrinnan bort mer och mer. De, som sett henne förr, funno, att hon äfven kroppsligen blef mindre. Det var nästan, som om hennes kropp förflyktigats, hon själf bleknat, krympt samman inför all den styggelse, som dagligen mötte hennes oförstående ögon. Till sist blickade dessa underbara, stora ögon med en nästan skrämmande skönhet fram ur ett vaxblekt litet ansikte med en smärtsamt sluten barnamun. Ingen visste, hvad hon led af, och någon doktor kom sällan. När han kom, skakade han blott på hufvudet och kunde ingenting uträtta. Slutligen låg friherrinnan en morgon till sängs, för trött att stiga upp. I två år stannade hon i bädden, och när hon dog, slocknade hon, som när ett ljus brunnit ut i staken, lämnande kvar endast en förbränd veke.
Under denna tid hade Konrad, hennes son, växt upp, fått informator först och slutligen skickats i skolan. Under hela denna tid hade
