103
tålde han heller. Barskt och fast satte han i detta som i allting annat sin vilja igenom, och när lilla friherrinnan till sist måste intaga sängen, och mamsell Kristin kom i huset, då blef kampen mellan girigheten och lusten att gifva åt hustrun allt starkare än någonsin. Njuggare än förr blef snåla baron under denna tid mot sig själf och alla andra, uppfinningsrikare också i att skaffa allt, som kunde glädje hustrun. Hvar och en kunde se, hur han led, när sedlarna togos fram ur den nötta plånboken med stålklämmaren. Och dock gaf han allt, gaf, utan att räkna. Våldsammare än förr blef han mot husfolket. Inne i sitt rum gick han och vred de långa, magra fingrarna i ångest öfver penningarna, hvilka icke ville stanna i hans hand.
Men lilla friherrinnan dog, utan att ha förstått något af allt det, som hvarje annan kunde se med sina ögon. Lycklig gick hon bort, därför att hon alltid varit älskad. Och den sista kamp med girigheten, hvilken baronen för hustruns skull hade att utkämpa, gällde utgifterna till hennes begrafning, som blef lysande. När den var förbi, stängde han också dörrarna till våningen, där lilla friherrinnan lefvat och dött. Den öfversta, hvilken ännu genljöd af minnena
