118
des till den danska arméförvaltningen eller till privata danska vänner, hvilka sedan befordrade dem vidare. Vid jultiden hvilade tapisserisömnaden och stickbågen, medan strumpstickorna så mycket ifrigare voro i gång. Julvakan, som eljest var en munter natt, då unga och gamla sutto skilda med sina hemligheter, var nu årets dystraste. Man ordnade paket, lackade dem och slog in gåfvor. Men gåfvorna voro till den danske soldaten, och i stället för julsägner och muntra berättelser, talade man denna natt om de tusen danska hem, där fäder, makar och bröder saknades, och man sökte föreställa sig julnatten i fält. Kanske utkämpades ett fältslag just då! Kanske mördades människor, medan man i julottan sjöng sitt »frid på jorden!» Kölden, farorna, umbärandena, allt sökte man föreställa sig. I allt var man med. Och af skygga händer inpackades de massor af linnecharpi, som repats för att användas vid läkandet af de sår, hvilka kulor eller huggvapen slagit.
Öfvertygelsen att öfvermakten var för stor, hade bestämt Sveriges politik. Men bland befolkningen lefde ett slags förhoppning, att kriget dock skulle sluta lyckligt för Danmark. Tron på den gamla nordiska kraften brann ännu med full låga, och glömskan af, hvad ett nutida krig
