134
den unga matmodern med ögon, hvari denna tyckte sig läsa misshag. Stark som trots någon karl var Malin, och om hon nu också var stadd som innepiga, var hon därför icke rädd att när så behöfdes, gå i åkern, och köra ett par hästar gjorde hon lika ledigt som någon af drängarna.
Nu såg hon upp från vedtrafven, under hvilken en svag flamma började lysa fram, och svarade:
»Jo, hennes nåd, så är det nog. Till hösten ska jag däran.»
Svaret stötte Thora. Men inne i sina egna tankar som hon var, låtsade hon icke därom, utan frågade i stället:
»Och du tycker om honom?»
Malin rodnade, som om frågan inneburit något opassande och svarade:
»Åja, han är inte som värst.»
Då ingen ny fråga följde, gick Malin ut ur rummet, lämnande matmodern ensam.
Thora sitter ensam framför den stora bokvedsbrasan och på hennes kinder stiger något, som liknar en rodnad. Är det glansen från lågorna, hvilka fladdra fram öfver veden, stiga och sjunka, kastande sitt ljus ut öfver det stora rummets dagsskymning, eller är det hennes egna kinder, som brinna?