146
jag att tala med. Jag har egentligen aldrig haft någon, med hvilken jag kunnat tala. Ett par kamrater en gång. Men hvad betyder väl det? Nu har jag gått hemma ett par år. Och år äro långa, säger visan. Då blef alltsammans mig för svårt. En dag gick jag till far och sade honom, att nu stod jag inte ut längre. Far blef ond, och jag kunde se, att han håller af mig ändå på sitt sätt. Men hvad hjälper det mig? Far har ju inte sina sinnens fulla bruk. Kan du tänka dig något värre?»
De sista orden kommo med något af inbiten harm, som mot ett outhärdligt öde. Konrad fortfor:
»Jag kunde ju inte säga honom sanningen, och jag behöfde pengar. Därför förebar jag en resa. Det stod hårdt, må du tro. Ty det är ju på pengarna, han alltid grubblar. Till sist fick jag min vilja fram. Och när jag kommer till hären, får jag skrifva till far, hur allt är. Då går det lättare.»
Thora svarade intet på detta. Hon fann det illa gjordt af Konrad att på detta sätt bedraga sin far, men på samma gång fanns det i denna beslutsamma handling något hon tyckte om.
