154
I dessa ord låg mer af den osminkade sanningen, än Konrad förut sagt, icke ens när han och Thora voro allena. En aning sköt upp inom Thora, denna säkra, kvinnliga aning, hvilken icke lätt sviker. Som om hon och gästen haft otillåtna hemligheter gemensamt, blef hon förvirrad, och för att dölja detta utbrast hon:
»Tänk om du blir skjuten.»
Bruce hade förut icke hört sin hustru dua den främmande. Han blef illa berörd däraf, men blygdes på samma gång öfver detta som öfver en svaghet. Konrad såg upp, och hans röst var en smula osäker när han svarade:
»Hvarför skulle just jag bli skjuten?»
»Å,» svarade Thora, »jag kom bara att tänka därpå.»
Ingen af dem båda vågade emellertid se på hvarandra. Som en bekännelse om ömsesidig oro, något af en öppen förklaring, att den ena icke vill mista den andra, hade med dessa ord gått dem emellan och slagit rot hos båda, starkare än något ord, som i ensamheten fallit dem emellan. Lyckligtvis märkte Bruce ej detta. Han fortfor att tala om kriget, dess utsikter och möjligheter. Thora gick ut under samtalet, och när hon kom tillbaka, var det för att bedja herrarna gå ut till supén, hvilken kom som en lättnad för dem alla.
