Hoppa till innehållet

Sida:Thora.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

163

intet annat än afskedets vemod och ovissheten i den framtid, mot hvilken han for.

Thora öfverraskade honom, sittande i tyst väntan med hufvudet nedlutadt och minen som vanligt oåtkomlig och tvär. De följdes åt ut till den rikliga frukosten, som väntade, utan att Konrad fann något att säga. Thora var åter, hvad hon fordom varit för honom, den oåtkomligt åtrådda, lyckan, hvilken han aldrig skulle nå.

Dock låg det öfver Thoras hela väsen denna morgon ännu en gång något nytt, som han aldrig förr iakttagit, och som fyllde honom med en onämnbar känsla, därför att han icke hann att utforska den eller göra den klar. Först när han stod i tamburen undslapp det honom:

»Hvad är det? Du är dig icke lik.»

»Icke?» kom svaret.

Konrad vågade ingenting säga mer. I stället sade Thora:

»Jag följer dig ett stycke på vägen.»

Hon lät lägga hans päls i släden och gaf kusken tecken att köra i förväg. Själfva gingo de tysta efter.

Solen hade gått upp, och öfver snön, som redan börjat smälta, glittrade det af ljus. Som en mörk gnistrande vägg stod liden mot det ljusa fältet. Vägen var upplöjd, urgräfd liksom,