211
fanns icke för en fader än om han skulle befara, att dottern slutade som en gammal mamsell.
Den andra sommaren var emellertid förbi, sedan Konrad Olthov tagit arf efter sin fader, och »snåla barons» namn började redan tillhöra legenden. Människorna glömma fort, då det gäller något ondt, som de lyckligen undgått, och på godset hade förhållandena undergått en märklig förändring. Själfva byggningen stod under reparation, där hamrades och murades dag efter dag, och trädgården kunde ej mera kännas igen. Träd och buskar voro tuktade och rensade från mossa, de stora häckarna klippta, gångarna skyfflade och kanthuggna. Sommaren rundt hade rosor, löfkojor, reseda, luktärter och penséer blommat på rabatter och grupper. Nu slokade de sista dahlierna med sina frostbitna hufvuden efter den första frosten, och solvändornas gyllne skifvor hängde bruna i kanterna.
Då kom Konrad Olthoven eftermiddag körande upp på doktorns gård. Denna gång frågade han icke efter fröken Edith, utan gick direkt in i doktorns rum. Förlägen och småleende på samma gång, framförde han sitt ärende att hos sin värderade vän doktorn anhålla om fröken Ediths hand. Och samma dags afton voro de unga tu förlofvade.
