216
Så länge hon läste däri, glömde hon sina egna tankar, och det blef ro inom henne. När hon lagt bort bibeln, sade hon sig själf: »Det måste väl vara så. Det är Guds vilja.» Men snart kom oron tillbaka och tvang henne fly till den gamla boken på nytt. Ständigt kom frågan åter: »Hvarför fick han ej komma med glädje och tröst?»
Thora hade behöft det nu. I stället fick hon ännu en sorg att bära. Bruce hade nu på allvar vändt sitt hjärta ifrån henne. Dag för dag såg hon det tydligare. Öfver orsaken härtill hade hon slutat att grubbla. Hon kände sig blott allt mera ringa och liten inför hans köld. Aldrig kunde hon göra honom till lags, aldrig sade han henne ett vänligt ord. »När barnet kommer,» hade Thora tänkt, »skall det blidka honom, och han skall icke se så hårdt på mig som nu.» Så kom barnet. Det var svagt och sjukt. Nu var det barnet, som blef olyckan, gjorde klyftan mellan makarna allt djupare. Thora trodde att mannen bar agg till henne, därför att hon födt honom ett dåligt barn. Själf såg Bruce sällan barnet, och Thora kunde se, hur han pinades, när det lilla bleka ansiktet mötte hans blick.
Hon satt kvar inne i barnkammaren, utan
