237
»Min man är död,» säger Thora. »Jag är änka.»
Därefter ber hon honom med blicken att ingenting fråga mera. Konrad lyder och blir i samma nu blek.
»Kör,» säger Thora till kusken.
Vördnadsfullt böjer Konrad hufvudet och sänker hatten djupt. I samma nu gör vagnen ett ryck, och Thora far vidare med sina barn mot hemmet, där hon icke är väntad. Det är redan afton, när hon ser skogsrandens bågform teckna sig mot stjärnhimmeln och känner vagnen kröka i den sista sväng, vägen gör, innan den leder in genom grinden, hvilken står aflyftad nu, emedan tiden är nära, då första snöfallet kan väntas.
Thora vet ju, att hon kommer oväntad, att ingen af föräldrarna anar något. Men hon märker det liksom icke. Som ett barn, hvilket längtar hem och ej längre kan vara ensam bland främmande, har hon rest. Hela vägen har hon hållits uppe af den enda tanken, att nu är hon icke allena längre. Ändtligen får hon hvila ut. Så tung har hennes börda blifvit henne, att hon måste kasta den af. Framför henne ligger den lilla byggnaden med förstugukvisten och de små låga fönstren. Den ser ut, som om den sof i
