Sida:Thora.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

239

Men när hon ser sorgdräkten, stannar hon och betraktar Thora rådvill. Hur mycket ondt, som nu måste komma, anar hon blixtsnabbt.

Thora nickar endast och säger som förut till Konrad Olthov:

»Ja, jag är änka nu. Min man är död.»

»När skedde detta?» svarar modern.

»Det är många dagar sedan,» säger Thora. »Jag kunde inte skrifva. Förlåt!»

Kaptenen, som heller ingenting vet och ingenting anat, står mållös inför denna sorg. Ingenting kan han säga, men hans gamla anlete rodnar af förbittring, så att fru Dortha måste tysta honom, innan han hinner tala. Hon förstår, att någon måste ha gjort dottern mycket ondt, för att hon skall kunna komma tillbaka så. Därpå sitta de alla samman kvällen ut, och det Thora kan berätta, det gör hon.

Mycket kan hon dock icke säga, uppgifven af trötthet, som hon är. Och det märkvärdiga inträffar, att dessa båda gamla föräldrar förstå dottern och vörda, hvad hon lidit. Inför hennes sorg tiga alla betänkligheter och hvardagens småsinta invändningar. Så högt vittnar Thoras utseende och hela väsen för henne i denna stund. Thora förstår detta, hon är tacksam att ingen