258
niskors lefnadsöden. Höljd i dunkel är sagan, fastän knappast ett femtiotal af år lagt sig mellan den tid, då det passerade, och den, då vi efter lefvande ännu lyssna till densamma.
Konrad Olthov for alltså för att se Thora än en gång. När det skett, ville han återvända hem, hålla bröllop och blifva en förnuftig man, som glömde ungdomens drömmar. Sådan makt hade dock drömmen ånyo fått öfver honom, att där han nu körde fram, lyssnade han icke till bjällrornas muntra klang, ej heller lade han märke till den solglittrande snön, hvilken täckte granskog, björkar och mark, ej heller njöt han af den raska farten. Han lät hästen löpa, som den kunde bäst, och medan de små gårdarna utmed vägen och de snötäckta gärdena emellan dem försvunno, susade i hans öron minnet af en gammal saga, hvilken han läst eller hört som barn. Hvilketdera kunde han icke rätt erinra sig.
Det var om ungersvennen, hvilken trolofvat sig med en flicka, som dött. Med ed hade han bundit sig vid henne, och eden lydde så: att icke ens döden skulle kunna öfvervinna deras kärlek. Men åren gingo. Blekare och blekare blef minnet af henne, som dött. En dag föll ungersvennen för frestelsen att bryta sin ed och glömde den kärlek, han svurit skulle vara evig,
