261
öfver den unge mannens besök, började de båda gamla att känna glädjen öfver att få meddela sig. Konrad Olthov var familjens vän allt sedan den tid, då de lyckliga dagarna voro i flertalet. För kaptenen var det godt att få berätta. Därför berättade han sina egna bekymmer och allt hvad som händt. Fru Dortha inflikade ett ord då och då, när kaptenen glömde något eller blef för häftig i sin afvoghet mot dem, hvilka gjort dottern ondt.
På så sätt fick Konrad veta allt det, som hade händt Thora, och när aftonen var inne, föregaf han, att han ämnade fara vidare till en uppgifven gård norrut vid Vättern . Ett ögonblick var Konrad åter helt inne i verklighetens värld. Hela detta besök begynte plötsligt att trycka honom, och de båda gamlas vänliga ögon, som frågande riktades emot hans, gjorde honom orolig. Men utkommen på stora landsvägen, lät Konrad hästen vika af åt söder i stället för mot norr. Hela den långa väg, han förut rest, for han tillbaka. Långsamt gick hemfärden. Ty hästen var trött. Och det var sent på natten, när Konrad såg den höga byggningen på Granås skymta mot stjärnhimmelen. Utan att väcka någon kom han in i sitt rum. Och allt hvad han