272
Sist bad Konrad Thora, att hon utan att säga något till de gamla skulle bära ut hans päls och piskan, så att han utan afsked kunde resa därifrån. Och Thora förstod, att Konrad från denna afton ville äga minnet af henne själf ogrumladt. Därför gjorde hon utan invändning som han önskade. Därefter spände Konrad själf för giggen och tände lyktorna. En stund senare åkte han ensam landsvägen fram.
Thora stannade icke för att se honom fara. I stället gick hon in till föräldrarna och berättade dem, att Konrad rest. De båda gamla läto sig nöja med hennes ord och utfrågade henne icke mera. Men när Thora gått till hvila, sutto de länge uppe och kunde icke förmå sig att skiljas för natten. Den fläkt, som nått dem från två unga människors öden, höll dem vakna. Och dock kände de intet vemod, blott något, som liknade en stor högtid, hvilken utan vittnen begåtts och dock aldrig skulle glömmas.
De gamla förstodo att tiga med hvad de visste. Och när Thora med sin gosse for åter till det hem, där hon upplefvat så tunga år, stod Konrad Olthovs bröllop i det trefna doktorshemmet. På aftonen förde han sin hustru hem till Granås, hvilket stod där som nytt. Själfva minnena från förfallets tid tycktes vara drifna
