69
Hans är mycket för mig, så liten han än är. Men jag tänker ofta på er där hemma, och jag skulle gärna vilja, att Bruce föreslog mig, att jag finge fara hem och se er alla en gång. Jag vill bara inte be honom om det. Ty det skulle han icke tycka om. Ibland tror jag, att Bruce är liksom svartsjuk på er alla hemma, och att han tycker, att han icke fått mig riktigt till sin, fastän jag följt honom hit ner, och fastän jag lefver här hvar dag och alltid kommer att göra det. Jag har märkt, att Bruce inte tycker om, ifall jag talar om, hur vi hade det hemma. Det är, som om han ville tvinga mig att tycka om allting här, naturen, folket och allt, hvad jag ser. Det förstod jag inte först, utan jag sade mer än en gång, som jag tyckte, att den mörka åsen skrämde mig, och att jag aldrig kunde tycka, att bokarna voro så vackra som våra björkar och granar. Då tog han mig med sig en dag och visade mig björkarna. De växte som på en hed, tyckte jag. Långt ifrån hvarandra växte de. Stammarna äro så höga och kala, kronan så gles, och så långt man kan se, är marken under dem täckt med enbuskar. Där ifrån kommo vi till en tallskog. Du har aldrig sett en sådan skog, mor. Den är så tät och så svart, att intet gräs kan växa under tallarnas
