Sida:Thora.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

71

hos dig i ro, finns snart inte något mera kvar. Är det alltid så, när man gifter sig?

Fullt så rädd för att gå ensam här, som jag var förr, är jag inte längre. Vi ha fyra tjänare här, en flicka som sköter Hans, en som står i köket, en husa, och en kusk, som bor i kammaren invid stallet. Med dem känner jag mig mera hemmastadd nu än förr. Men riktigt så naturlig som med människorna där hemma känner jag mig inte.

Nu skref jag åter där hemma, såsom jag inte skulle och inte borde heller. Jag vet ju, att jag är hemma här och här vill jag också vara. Du förstår, hur jag menar i alla fall, och du vet, att jag alltid har haft så svårt att uttrycka mig, som jag skulle och borde.

Vet du, mor, hvad jag tror ibland? Jag tror, att människan egentligen aldrig blir lycklig, och ibland tror jag också, att det vore bra, ifall de äldre ville tala om det för oss, medan vi ännu äro unga. Den, som är fullvuxen, talar aldrig med de yngre om sådant, och kanske är det rätt och bra, att så icke sker. Kanske måste hvar och en lära sig lefva på egen hand, och kanske skulle ingen ung kvinna eller man tro de äldre, om dessa på allvar ville berätta dem, huru lifvet är inrättadt.