93
gårdens angelägenheter eller som också icke sällan hände — hennes egna. Väl lade hon då sina ord, och mera än hon behöfde, sade hon aldrig. När samtalet var slut, gled hon ut till sina sysslor igen, snabbt och tyst som hon kommit. Ute i köket hände det dock, att hennes stämma kunde vara hörbar nog, och mer än en gång bar ett svullet kindben eller rödgråtna ögon hos någon af tjänstfolket vittne om, att mamsell Kristin förstod häfda sin vilja nedåt lika väl som hon visste underordna densamma, då hon trädde inför husbondens ögon.
Mamsell Kristin var framför allt en sparsam person, som förstod att taga vara på smulorna och se till att ingenting förfors i huset, och att intet öfverflöd där lyckades innästla sig. I trakten hette det allmänt, att den, som tjänade på Granås, fick vara beredd på att dra igen svångremmen både före och efter målen och så väl var allting undanläst och öfvervakadt, att till och med kokerskan fick vara bra påpasslig, om hon skulle lyckas att ens för egen del komma öfver något extra. Sparsamheten var också en egenskap, hvilken baron Olthov visste att värdera mera än någon annan. Ty denna egenskap hade hos honom växt till en lidelse, hvilken var så stark
