Åter en afrikafärd af svenskar.
Under denna rubrik omtalar St:ms D.-B.:
en svensk expedition till Afrika, om än af ganska anspråkslösa dimensioner, är nu på väg. Studenten Georg W. Waldau, född i Vestmanland och nu 21 år gammal, har under sin skoltid härstädes och sedan 4-5 år tillbaka djupt fängslats af skildringar utaf forskningsresor och särskildt de i Afrika. Vid sidan af sina studier för examen har han nitiskt idkat sådana, företrädesvis geografiskt- matematiska och naturvetenskapliga, som kunde vara af vigt för en i föreställningen alltjemt hägrande afrikansk långfärd. Under den till november förflutana delen af förra året har han derjemte materielt beredt sig dertill och användt det arf han egt efter föräldrarna.
En väsentlig brist för honom var länge saknaden af en reskamrat. En sådan lyckades han dock slutligen vinna i hr Knut V.A. Knutson, som å sin sida äfven länge önskat en följeslagare till en dylig resa. Hr Knutson, 26 år gammal, har efter slutad skolgång i Venersborg och tjenstgöring som volontär, en tid biträdt sin fader vid skötseln af fäderneegendomen och sedan ensam skött denna efter föräldranes död 1881. Under hela sin ungdom har han ifrigt egnat sig åt manliga idrotter och bland dem med synnerlig framgång åt jagt, och hoppas nu pröfva sin lycka på större vildt än Vestergötland kan erbjuda.
De två föräldralöse ynglingarne hafva raskt enat sig om en gemensam färd och från Sverige dessutom medtagit två andra till tjenare och hjelpare. W. medför en 27-årig f.d. trädgårdsdräng, sällskapets unge Nestor, och hr K. en 20-årig fiskare, båda oförskräckta, raska, praktiska och händiga. I öfrigt hafva de resande gjort så fullständig utrustning och så stora uppköp af bytesvaror, som tillgångarna medgifvit, och draga åstad ej blott med gladt mod, utan och med klok förberedelse.
Deras afsigt är nu att slå sig ned på Kamarunberget eller i dess granskap, der inrätta en fast station med åkerbruk och trädgårdskötsel och från denna göra utflykter, mindre och större efter omständigheterna, för sina forskningar och sin byteshandel. Med deras relativt små tillgångar är nämligen handeln en väsentlig sak, och han är äfven vigtig som respass. En resande, som icke drifver sådan, är i Afrika en misstänkt person; han anses komma för att speja och sedan eröfra eller för att förhexa landet.
D.B. meddelar derefter det första brefvet, som hemländt från hr Waldau, afsändt den 5 dec. från Cap Verde. De hafva alltså ännu icke framkommit till sin bestämmelseort. I brefvet omtalas bland annat:
I Hamburg kompletterade vi vår utrustning, hvarvid vi på det mest tillmötesgående och oegennyttiga fått med råd och dåd understöddes af föreståndaren för etnografiska museet Godeffroy, kapten Pöhl. Tack vare denne utmärkte mans bistånd besparades oss mycken tid och mycket penningar. I Hamburg finnes ett stort handelshus Woerman, som eger tre stora faktorier på Afrikas vestkust, nämligen i Monrovia, Kamerun och Gabun. Under hvart och ett af dessa lyda flere mindre faktorier. Tre stora ångare, allesammans bärande namnet Woerman, upprätthålla medelst regelbundna turer förbindelsen mellan Hamburg och den afrikanska vestkusten. Som priset för öfverfarten med dessa båtar är betydligt billigare än på de engelska, beslöto vi att medföja fartyget professor Woerman, bestämdt att afgå frå Hamburg den 15 november. För icke länge sedan funnos fyra Woermanska båtar, men den minsta, Aline Woerman, som lemnade Hamburg den 15 oktober, förgicks ett par dagar senare i Nordsjön, utan att någon vet huru dervid tillgått, emedan ingen af de ombord varande blef räddad. Några med ångarens namn försedda träkärl, som vågorna uppkastade på kusten, voro de enda budbärarne om denna hemska katastrof. Besättningen utgjordes af omkring 30 man, passagerarne voro tre, bland dem två missionärer, som ämnade sig till Affra.
”Professor Woerman” lemande på bestämd tid staden.
Första klassens passagerare utgöras af Knutson, mig, en ung tysk, som för Woermans räkning reser till Monrovia, samt fyra deltagare i den tyska Loanda-expeditionen. De äro en läkare och tre preussiska officerare, bland dessa expeditionens chef, löjtnant Wissman, som sistlidne vår återkom till Europa, efter att hafva genomrest Afrika från Loanda på vestkusten till Zanzibar på dess ostkust. Vid återkomsten från sn storartade färd blef han mycket uppburen och hedrad i sitt fädernesland. Han återvände nu till det af honom mycket omtyckta Central-Afrika med en förstärkning, som, utom de nämda tre personerna, utgöres af ett par vapensmeder, hvilka resa som andra klassens passagerare. Som sådana medfölja äfven våra två tjenare och en negerpojke, som Wissman medfördt från sin förra färd. han köpte denne i Nyangve för två meter tyg, hvilket utvisar, att menniskovärdet ej är synnerligen högt i det inre af de svartes verldsdel.
Till min förvåning har jag funnit tyskarne nästan lika afvogt stämda mot Stanley som fransmännen. Efter allt hvad jag hört och sett, såväl i Hamburg som här ombord, är jag nu af den öfvertygelsen att det endast är afundsjukan som förleder dem till anfall mot den store resanden och Afrika-forskaren. Tyskarne hafva likt fransmännen blifvit af honom förekomna. De sträfva alla till öfre Kongo, men den fördelaktigaste vägen dit, nämligen längs denna flod, är i Stanleys våld. Nu visa sig här klokheten och skarpsinnigheten i Stanleys plan att göra Kongos mynning till operationsbas och floden sjelf till marschväg vid det fredliga, men storartade och väl edda fälttåg han öpnat för att i detta stora, utomordentliga rika område gifva verldshandeln en ny och vigtig marknad. Han beherskar redan nu af denna Central- Afrikas stora pulsåder hela sträckan från mynningen till Stanley-fallen, en sträcka af omkring 200 svenska mil; han har öppnat den största och vigtigaste delen af Central-Afrika för handel och civilisation. Den opartiske kan ej annat än beundra den utomordentliga energi och skicklighet, med hvilken han på den korta tiden af 4 år uträttat ett dylikt storverk. Af alla jag hört klandra Stanley har ingen haft någon beskyllning af vigt mot honom. En säger sig ej tycka om honom, derför att han är så grof, en annan derför att han är svår att arbeta under, ehuru de aldrig gjort det, och ännu andra äro nog låga att som orsak till sin antipati mot honom anföra att han är en ”yankee”. Alla dessa beskyllningar lukta dock så mycket af afundsjuka och rashat, att de mindre skada föremålet än belackarne sjelfva.
