Sida:Tidning för Wenersborgs stad och län 1894-06-26.djvu/1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs


En världsdels utskiftning.

Ur H. T.

Utvecklingen går med stormsteg på många Områden i våra dagar, men knappast någon Annan utvecklingsprocess mäter sig Väl i denna tid med hänsyn till snabbhet Med den utstyckning af den jättestora Afrikanska världsdelen mellan de europeiska Makterna, hvilken försiggått på ej Längre tid än ett eller halfannat decennium.

Åren 1874—77 företog Stanley sin berömda resa genom Afrika från öster till väster, hvarvid Kongoflodens lopp upptäcktes och därmed en sjöväg på 400 mil in i hjärtat af “den mörka världsdelen”. Två år ha icke förflutit efter Stanleys hemkomst, förr än han började den anläggning af stationer uppför Kongofloden, hvilken ledde till Kongostatens bildande och erkännande på en europeisk konferens år 1884.

Därmed riktades de europeiska staternas uppmärksamhet på Afrika, och det uppstod en allmän kapplöpning om att där skaffa sig kolonier, med tillhörande ännu större “intressesfärer” d.v.s. områden, som tills vidare voro för stora att svälja, men som man förbehöll sig att taga i formlig besittning i framtiden. Afrikas karta, hvad politiska besittningsförhållanden vidkommer, ändrades nästan hvarje år. Tyskarne slogo sig ned på västkusten norr om Kap kring Angra Pequena, likaså i Guineabuktens innersta hörn, vid Kamerun, hvarjämte det tyskd-östafrikanska sällskapet hissade tyska flaggan öfver ett väldigt område på östkusten från Zansibar inåt landet ända till Tanganyikasjön och Kongostatens gräns. Frankrike bragte Madagaskar under sitt “beskydd” och bildade norr om Kongostaten sin egen vidsträckta Kongokoloni, hvarjämte det står som närmaste arftagare till kongostaten själf, därest den en gång skulle komma ur det belgiska konungahusets händer; i dessa dagar har det bemäktigat sig Dahomey samt Timbuktu, i midten af Afrikas västra halfrund, hvilken jemte franska Kongo väl en gång kommer att organiseras till en fransk jättekoloni med förbindelse öfver Sahara mellan Algier och Tunis vid Medelhafvet och Nigerflodens område. Italien, hvilket på detta fält liksom på andra i denna tid framträder såsom makten “over Evne”, ansträngande sig att spela en stormakts rol utan att ega en stormakts tillgångar, kastade sig öfver kusttrakten vid Massauah, som sköljes af södra delen af Röda hafvet, uppenbarligen i afsikt att bringa Abyssinien under sitt välde. Men det företaget har hittills slagit illa ut; Italien har ej krafter för denna uppgift för närvarande.

Samtidigt sköt England med Kapkoloniens snillrike och kraftfulle premierminister Cecil Rhodes såsom rastlöst värkande kraft, sitt välde hastigt norr ut öfver södra Afrika, med dess omätligt rika mineraltillgångar och bördiga trakter, ända upp till Tanganyikasjön, där det i nordväst möttes af Kongostatens och i nordost af den tyska östafrikanska koloniens gräns. Tillika bildade England norr om de tysk-östafrikanska besittningarna en stor britisk-östafrikansk koloni, sträckande sig, liksom dessa, in till Kongostatens gräns.

Och sedan 1881 är Tunis, i likhet med Algier, under franskt välde. Sedan 1882 är Egypten under engelsk ockupation.

Af de mohamedanska medelhafsstaterna ännu i början af detta århundrade så mäktiga och delvis ett gissel för den europeiska handeln på Medelhafvet, finnas numera endast Marocko och Tripolis kvar. På det förra falkar Spanien, som ej vill