I.
AFSKEDS-SÅNG.
Farväl Welika: Bort jag drar till örlog och till strid,
När man är ung man verka bör: ty det är kraftens tid;
Den som bortslumrar morgonen, den slumrar bort sin dag:
Allt stillestånd är sinnets död, och jag vill lefva jag.
I Warschau hafva kraft och mod i år Allhärjar ting.
Te Deum sjunger, äran der i högväxt kämpering;
Farväl Welika. Dit jag drar att blifva lifvet värd:
I stridens gny jag trifves väl, der bor jag i mitt svärd.
För Ynglingen finns mången väg att vandra fram uppå,
Och lagrar skjuta äfven der som fridens tempel stå.
Hvad än man gör är ära värdt blott det är rätt och fritt;
Men de begripa lifvet blott som ha med döden stridt.
När vintern kommer, kanske då jag kommer hem igen,
Hvem vet sin främtid? I hvar strid man knutar just om den.
Men om du får en lock af mig i hjertblod doppad — då —
— Då skall jag i hvar sunnanvind besöka dig ändå.
