Från Seinens stränder, der Najader tömma
De fulla urnor ibland dalar ut.
Och Pohlen skulle med en Kungakrona,
Uppå sin hjessas ljusa sommardag,
Sig så med ödets bistra makt försona:
Och Pohlens första hjelte vore jag.
O, djerfva tanke! genom mig du strömmar,
Liksom en fjellflod mäktigt stärk och fri:
Du för framåt som svanor mina drömmar.
O djerfve tanke! jag din slaf vill bli.
Dock, arma önskan! — jag har inga vingar,
Jag är så vinglös såsom kärrets al;
Jag är en klocka, vidt och bredt jag klingar,
Men hänger dock alltjemt i samma dal.
Nu vill jag mig dock fort till strids begifva,
Och om jag kunde, Gud! med dig mitt svärd,
En dödssång djerft på Rysslands panna skrifva;
Jag ville dö — jag vore döden värd. —
(Han kastar sig på sin häst och försvinner).
