Hoppa till innehållet

Sida:Tids-Runor.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
13 

 
”Men nu synes hjeltars hjelte. Bröder! för hans härsmakt flyn:
Se hur vildt hans öga brinner, som ett norrsken högt i skyn.

Han har kämpat hän i öster; hjeltar utaf slafvar gjort.
Der han synes, synes segren. Han har öppnat Balkans port.

Hvarje tanke, som han tänker, eggskarp som hans klinga är.
På hans skuldra sitter örnen, döden sitter också der.”




”Förr vi stupa än vi springa, stupa för Vårt fosterland:
I det första steg till flykten, sjunker hjelten till ett grand.

Flykten passar för den fege, han må fly till tidens gräns.
Hjelten på sin fasta klinga, modet på sin panna käns.”




”Men hvad åskor, hvilka eldgap, hvilka blixtar, hvilket gny:
Med sitt siarfinger bjelten drar kring oss en ljungeldssky.

Hvart han går, förstöring vandrar, som en mord-drott, fram förut:
Tu-klyfd örn sin vinge breder milslångt öfver fältet ut.

Flyn kamrater! undergången hotar oss med bister blick:
Lifvet man till ädla bragder, ej till sjelfuppoffring fick.