Den här sidan har korrekturlästs
15
”Herre, som deruppe sitter på en thron af verld vid verld,
Prisad vare dig, som skänkte segrens glans åt Pohlens svärd.”
Så han hviskade i vinden, och han föll mot marken ner,
Och hans öga, det var brustet, och han andades ej mer.
Allt försvinner. Dödens Engel sväfvar öfver hvar och en:
Uti vaggan, Bröder! hör man suset af dess vinge ren.
Hvad som jorden härligt äger, ser han på, och det är hans:
Menskan är en blomma endast, uti dödens lagerkrans.
Som ett torkadt rör för vinden springer hjeltens klinga af:
Djupt inunder hvarje tanke öppnar sig en bråddjup graf.
Endast hvad som snillet föder, endast hvad som äran gör.
Lefver hän igenom seklet, lefver än fast seklet dör.
