Den här sidan har korrekturlästs
17
Förunderligt! — Dock båten den må fara.
Men hvilken kunde väl gestalten vara?
Har jag ej sett den förr en gång
Uti min sång? —
Dess anlet, Ha! hvems är det? Nordanvinden
Drar väl ett flor af håret omkring kinden,
Men genom floret syns dock matt,
En månskens natt.
Dock: tyst, nu faller mössan. Gud! Welika —
Med stelnad blick, och stelnad barm tillika,
I denna drägt, på denna ban,
Du Weichselns Svan!
Hvart tänkte du, hvart ämnade du fara?
Kanske att med på Edvards dödsfest vara!
Kanske till strids att draga hän
Med hären sen!
Stor var din kärlek. Mindre var din lycka,
Den stod, som Rysslands bildning, stödd på krycka.
Och kryckan svek dig, sprang itu.
Den hvilar nu.
2
