Skalden och statsmannen befinna sig
således inom hvarandras synkrets. Den sednare är
till för den idée hvartill tiden sträfvar. Skalden
är det äfven: han ger den vingar. Och det är
konstens storhet, att ehuru hvars och ens
individualité bestämmer tonen i hvars och ens harpa,
att, säger jag, tonerna, (huru olika de än äro
hos olika författare), alltid likväl äro i
harmoni med hvarandra, sammansmälta till ett i det
seklets stora verlds-intresse. Detta intresse är
såsom orgeltonen i en kyrka, den bemäktigar sig
hvarje enskilts stämma, och på afstånd höres det
icke som om tusende sjöngo, utan som rösten af
en enda mäktig ande. Skalden kan stå eller
ställa sig närmare eller fjermare tidsidéen, blott
utom den kan han icke stå: hans nationalité
skulle försvinna i slik händelse. Folkens
beundran följer honom, hvar han väljer sig en plats,
endast han väljer den inom det. Man må
klaga då hjertat klagar, man må glädja sig då
hjertat gläder sig. Det är sak samma. Hjertat är
alltid fästat med en länk vid menskligheten och
ens stämma blir i alla händelser en röst i den
stora verlds-chören. Skalden pekar på det
gångna för att väcka det närvarande, han strider
derigenom för det kommande. Skönheten är
konstens hjerta, mot ljuset sträcker den sina armar,
men dess fot hvilar på politiken. Skulle jag
ännu missförstås af någon, så ber jag honom blott
att se omkring sig.
Politiken är nu mera icke något förfärande nattspöke, den afkläder sig allt mer och mer de despotiska tecknen, som medeltiden påklädde den. Den gamle Adam faller, det är om den nya som jag talar och talat. Det är om menniskan, icke om kejsaren. Politiken
