10
Man ser ej dvärgen, fast han står på stolen,
Men alla vända ögonen åt solen.
Den sista gång som det i striden var,
Det var tung Carl den tolfte som det bar.
Han var blott kung för att den klingan bära,
Han bar deri sin storhet och sin ära.
Men kungen föll; hvar blef då klingan af,
Säg, blef den lagd med honom i hans graf?
Kan väl en enda graf de två förena?
Stor nog är den, som rymmer en allena.
Dock tyst nu vet jag hvar den klingan är,
Fast icke mera någon hand den bär.
Förglömd den hänger ej i häfdens kammar,
Men hela Sverge som ett runsvärd flammar.
Utöfver skog och flod bär klingan sjelf
En vattrad skifva, som en vågig elf;
Och hvarje ädel tanke Svithiod föder,
Som gyldne runa på dess klinga glöder.
Men Mälarns bölja, klar som silfverskir,
Uppå den blanka lägger blå safir,
Och äkta stenar är den icke utan,
Men bäst af alla är dock Åreskutan.
