Då akta dig, du niske, som i ditt land ej mer,
Än endast för din önskan ett gyldne malmbrott ser,
Som alltjemt kongligt lefver i yttre rikedom,
Men dör i barmens himmel, på hvarje himmel tom.
Då Albion, dig akta, fastän du hög och rik,
Midt uti hafvet gungar ett ståtligt drakskepp lik,
Till köpmans vara gjorde du djerft din äras kraf,
Och på Europas väntan en arm procent blott gaf.
Dig akta ock i vester, du magt hvars gyldne thron
Är roten och är blomman till all inqvisition;
Som jemte krigarns pansar, så blankt, med solen slugt,
Har dolken och har oket gömt i en munke drägt.
Dig söderns andefurste, du må dig akta ock,
Från dig har anden vikit, fast du ej ser det dock;
Men svagsynt är ju natten och verldens natt är du,
Och all din storhet är blott ett frågetecken nu.
Er akten J, som stolte af yfverboren ätt,
Ha’n lekt med folkens ära, ha’n lekt med mensko rätt;
Den man, som jag besjungit, skall bli ert ödes man,
Och hören hvad han heter — han heter Frihet han.
