hände i Sverige. Erik, som i Carl Knutsson trodde sig se en inkräcktare af sina rättigheter, begagnade sig gerna af ett tillfälle att hämnas; han tillät Nils Stensson att anklaga Carl för brott, hvaraf kanhända en stor del voro diktade, och på denna beskyllning dömde han honom förlustig sitt Marsk-embete, i hvilken värdighet anklagaren insattes med alla erforderliga ceremonier. Båda voro väl öfvertygade att domen endast med våld kunde verkställas; men Konungen kunde icke umbära mer än två hundrade man, och man hoppades att de missnöjde skulle hoptals infinna sig vid Danmarks heliga fana, hvilken Erik var nog obetänksam att lemna och Nils Stensson nog glömsk af sitt fosterlands ära att emottaga. Att syslosätta Carl på en annan sida befalltes tilli- Norrskarna, som ännu erkände Erik för sin Konung, att ifrån sitt land inbryta i Sverige.
Nils Stensson återkom till Östergötland
