Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
XIV
Inledning.

granskning att visa oss menniskan afsöndrad ifrån det tillfälliga, som lyckan eller födseln kunnat gifva honom. Länge nog tvingas sanningen ofta att dölja det förakt hvarmed många bland de mäktiga skola mötas af kommande åldrar; länge nog måste ett land ofta sucka under missöden, uppkomna genom deras svaghet, snarare än deras ondska. Förgäfves skola talare uppstiga att föreviga stora Män, om seklernas hånblick icke fästas på den uppblåsta duglösheten, som prydt sig med samma lagrar. Förtjensten beröfvas de offer som tändas på fåfängans altare, och jorden skall icke förstå att urskilja dess ära, så länge den kan delas af ovärdiga.

Erik var en af dessa hvardags-menniskor, som undvika samhällets afsky genom samma medel som de göra sig ovärdiga till dess beröm: oduglighet. I hvad stånd födseln eller lyckan försätta dem, höja de sig aldrig deröfver genom eget bemödande. Utan att fördjupa sig i rysliga laster, ådraga de sig icke sällan samma följder; de hatas icke, men de föraktas. Mindre fjettrade af lagarnas helgd än af sin egen inskränkta förmåga, hindras de ifrån många missgerningar af sin svaghet, och ifrån